sofie

Det var konstigt att öppna dörren på peset, som jag så många gånger öppnat innan. Första förändringen såg jag så fort jag satte foten innanför dörren, sånna där automatiska dörrar. Även receptionen var färdigbyggd. Tänkte att här jag har gått i tre år med underbara människor. Bort till 108 och knackade. Nehe. Som tur var såg jag Nicklas borta vid geografisalen (113 så klart) och vandrade bortåt. Hej hej, det kändes konstigt att prata med honom igen. Inte alls likadant. Han hjälpte mig med det jag ville, alltså skrev i Personal Reference pappret. Mycket tid hade han inte heller, men sprang runt och letade efter ett lexikon ändå, eftersom pappret skulle fyllas i helst på engelska. Jag sa till honom att han är den bästa lärare jag någonsin haft. Han skrattade och sa; 'du säger säkert likadant när du ser Sonja sen'. Nehe du tack, det skulle jag aldrig göra!
Lyckorus och jag gick ut med ett leende på läpparna. Ja, för jag saknar skolan. Jag saknar Nicklas halv-virriga sätt att lära ut på, hans lektioner vad till och med roliga. Han borde få ett pris för bästa lärare.

Han sa HÄLSA TILL ALLA!, så det gör jag nu (: