home sweet home
Det finns väl ingen annan rubrik som passar bättre. Det är lycka. Huvudvärk och trötthet. Men lycka. Jag är hemma.
HEMMA!
10 över 8 igårkväll gick planet över, och jag lyckades faktiskt sova. Har ingen aning om hur länge, men resan kändes kort. Hade turen också att inte ha någon brevid mig, så jag kunde lägga mig ner lite halvt i alla fall.
Jag är lite stolt över mig själv att jag inte virrade bort mig på flygplatsen, varken i Washington eller Frankfurt. Visst gick jag fel någon gån eller så, men det löste sig alltid!
Väl i Göteborg möttes jag upp av min pappa. Jag tänkte 'äh, jag kommer nog inte gråta', men joho då. Så fort jag såg honom så kom tårarna. När jag kommit hem och Oskar kom över så kändes det nästan som en dröm. Det kändes overkligt. Att jag var där i mitt hus, gick runt i köket. Det tog mig ungefär 10 minuter att faktiskt inse att jag var där, han var där, vi var tillsammans. Då kom tårarna igen. Åh. Jag vet inte riktigt om jag fattat det ännu. På ett sätt känns det som jag bara varit borta en vecka, man kommer in i allt så fort igen. (Förutom körningen, det var jobbigt! Är ju van att köra värsta monstertrucken nu så kändes som att man åkte Fred Flinta-stilen, fötterna i marken.)
Än har inte allt lagt sig, så jag får återkomma.
HEMMA!
10 över 8 igårkväll gick planet över, och jag lyckades faktiskt sova. Har ingen aning om hur länge, men resan kändes kort. Hade turen också att inte ha någon brevid mig, så jag kunde lägga mig ner lite halvt i alla fall.
Jag är lite stolt över mig själv att jag inte virrade bort mig på flygplatsen, varken i Washington eller Frankfurt. Visst gick jag fel någon gån eller så, men det löste sig alltid!
Väl i Göteborg möttes jag upp av min pappa. Jag tänkte 'äh, jag kommer nog inte gråta', men joho då. Så fort jag såg honom så kom tårarna. När jag kommit hem och Oskar kom över så kändes det nästan som en dröm. Det kändes overkligt. Att jag var där i mitt hus, gick runt i köket. Det tog mig ungefär 10 minuter att faktiskt inse att jag var där, han var där, vi var tillsammans. Då kom tårarna igen. Åh. Jag vet inte riktigt om jag fattat det ännu. På ett sätt känns det som jag bara varit borta en vecka, man kommer in i allt så fort igen. (Förutom körningen, det var jobbigt! Är ju van att köra värsta monstertrucken nu så kändes som att man åkte Fred Flinta-stilen, fötterna i marken.)
Än har inte allt lagt sig, så jag får återkomma.
På TGIF i söndags. Goodbye dinner.
Marie, Katrin, Julia, Miriam, Jessi, Lily, jag & Janina.
Fick en liten överraskning!
Kommentarer
Trackback
